De flesta konflikterna emellan folk beror oftast på missförstånd eller helt brist på förstånd.

HUNGERSNÖDENS HEMSÖKELSE

Den franske historikern Fernand Braudel har presenterat en beräkning från 1700-talet av hur många gånger det varit hungersnöd under århundradena: Ett välbeställt land som Frankrike sägs ha upplevt fyra allmänna hungersnöder på 1300-talet, sju på 1400-talet, 13 på 1500-talet, 11 på 1600-talet och 16 på 1700-talet.

Enligt den beräkningen var perioden 1500-1800 mer hemsökt än de föregående seklen. I genomsnitt skulle det ha varit åtminstone en landsomfattande hungersnöd per decennium. Som Braudel anmärker kan detta vara en allt för ljus bild av verkligheten, då den inte inrymmer alla lokalt avgränsade svältår.

Två missväxtår i rad var tillräckligt för att förorsaka nöd. Lokala växlingar i väderleken kunde skapa missväxt i en del av landet, medan skördarna var rikliga i en annan del. Urusla kommunikationer, tullgränser inom landet och sädeshandlarnas spekulationer gjorde det svårt att åstadkomma en utjämning mellan överflöds- och bristområden.

Hungern drev människorna ut på vägarna, oftast till någon stad för att där tigga sitt bröd. En pestsmittad befriades relativt snabbt av döden från sina plågor men svältdöden föregicks av ett utdraget lidande. Många är skildringarna om svältande som åt gräs, bark, djurkadaver och slutligen liken efter sina olyckskamrater. Kyrkböckerna fylldes sida efter sida av namn på sådana som hade svultit ihjäl. Först gick de svaga under: åldringar, små barn och redan tidigare undernärda.

Hungersnöden drabbade till skillnad från pesten landsbygden hårdare än städerna, där de rikare var fler och organiserade hjälp åt de svältande.

Om pesten gjorde mindre skillnad mellan rik och fattig, var svältdöden enbart de fattigas angelägenhet. ”Här händer inget nytt”, rapporterade ett nyhetsbrev från Rom 1558, ”förutom att folk dör av hunger.” Sedan fortsätter brevet att skildra en stor påvli g bankett, där sensationen var statyer av socker vilka med facklor lyste upp bankettsalen.

Även om de fattiga inte fick smaka av sockerstatyerna kanske de tillfälligt kunde få stilla sin värsta hunger, eftersom utspisning av fattiga kunde ingå i de rikas fester. Att så torde ha varit fallet vid ett adligt bröllop i Prag nödåret 1587 framgår av kvantiteterna som gick åt: 36 rådjur, 12 ton hjortkött, 36 vildsvin, 1 290 harar, 272 fasaner, 75 oxar, 764 får, 221 lamm, 32 gödsvin, 60 spädgrisar samt en del annat. Det är knappast troligt att bröllopssällskapet kan ha satt i sig allt detta. Troligare är att det en sådan glädjens dag fick dugga litet på de fattiga, när det regnade av överflöd på de rika. Detta var dock inget varaktigt botemedel när den normala undernärdheten i kristid gick
över i svält.

Ur Bra Böckers Världshistoria, band 8, sid 40

MATEN FÖRTJÄNAR ETT TOPPMÖTE

Vad är viktigast för världsekonomin och mänsklighetens framtida välfärd? Att undvika ståltullar, eller ha en sockerskatt? Fria finansiella marknader eller globalt pris på kol? Att stoppa slöseriet med antibiotika, eller att flyget glider fram på skattefria moln?

Vi har skapat en världsordning där vi är oförmögna att se vad som verkligen är viktigt – vår och planetens hälsa. I stället får kortsiktiga ekonomiska frågor dominera den politiska agendan och logiken i samhället.

Medborgare och beslutsfattare, har konfigurerats till att uppfatta frihandel och allt som hotar den fria marknaden som avgörande för ekonomin.

Här är vi komfortabla med att matas med hot, risker, och tal om globala regleringar. Vi kan till och med dra länder inför WTO-domstolen, vilket EU nu hotar USA med. Men när det gäller miljö, hälsa, mat, är det omöjligt. Allt som luktar reglering ses som ett hot mot ekonomin.

Och försök för allt i världen inte att mata ut fakta alltför ofta, för då kraxas det om klimatdepression...

Vårt samhälle är uppenbarligen konstruerat för att sopa det mest väsentliga under mattan. Dags att vända på tåten. Vad är viktigast, egentligen?

Är ett vagt avtal mellan Donald Trump och Kim Jong Un verkligen viktigare än att specialinkalla ett G20-möte eller FN:s säkerhetsråd för att stoppa den globala diabetes- och fetmapandemin? Övervikt bidrog till 7 procent av dödsfallen i världen 2015, fler än trafikolyckor, Alzheimers och terrorism tillsammans.

I detta perspektiv ter sig ”Rocket Mans” raketer som en marginell företeelse. Boven är främst billig, kaloripackad och sockerrik mat, läsk och godis. En global sockerskatt behövs, har WHO slagit fast. Men det antogs aldrig. Framför allt för att USA vägrade...

Och varför inte ett presidentmöte för att stoppa den växande risken för global antibiotikaresistens, som till stor del orsakas av köttindustrin. Inte den svenska, utan på den fria marknaden som exporterar hit. Inte så smart, varken för svensk ekonomi eller global hälsa.

Vetenskapligt vet vi att mat är det enskilt största hotet mot klimatet och miljön. Mat orsakar upp till 30 procent av utsläppen av växthusgaser (om vi inkluderar avskogning), är huvudorsak till förlust av biologisk mångfald, övergödning och markutarmning. Enkelt uttryckt: fixar vi maten, fixar vi hälsan för människor och planet.

Men detta får inga rubriker och genererar inga toppmöten.

Förra veckan försökte Norge och Sverige att ändra på detta genom att vara värdar för EAT Forum, som hölls för femte året i rad i Stockholm och samlar aktörer inom forskning, industri och politik för hälsosam och hållbar mat.

Budskapen var tydliga. Vår finansmarknadsminister Per Bolund slog fast att vi måste äta oss till en ekonomisk och hälsosam framtid. Det vore kul att höra mer om det i valrörelsen.

Världsbankens vd Kristalina Georgieva påminde om att vi aldrig når FN:s Agenda 2030 utan en matrevolution. Och finansiellt och politiskt betonade många att vi inte kan vänta på att alla medvetet väljer ”rätt" mat. Vägen till framgång är en blandning av gräsrötter som reser sig och ledare som reglerar och beskattar, skapar spelregler för marknad och konsument.

Det är bråttom och vi har allt att vinna då hållbar och hälsosam mat ofta går hand i hand. När vi människor alltid gör rätt matval utan att ens tänka på det, då har vi lyckats.

Johan Rockström

EN RELIGION FÖR SAMHÄLLET

Konfucianismen var en religion för kulturen och det ordnade samhället. Dess sarprägel framstår kanske tydligast i förhållandet till döden och de döda. Den kristne och muslimen kan frälsas eller förtappas efter döden, allt efter hur han mottagit den religion han fått uppenbarad för sig.

För konfucianen är döden ingen avgörande gräns. Den döde bevarar sin identitet och sin ställning i släkten och samhället. Om han gör sig gällande som välvillig äldre släkting eller som plågoande beror på hans sinnelag och på hur de som ännu lever behandlar honom. Släkten var en helhet. Om man befann sig bland dess levande eller dess döda medlemmar var bara en ytlig skillnad.

Konfucianen upplevde denna samhörighet mellan levande och döda, mellan det synliga och det osynliga, som ett bindande moraliskt ansvar. Individen hade förpliktelser mot det större sammanhanget, mot familjen, släkten och staten, som bara var familjen i större skala. Den respekt man var skyldig familjens överhuvud var man också skyldig kejsaren.

De moraliska normerna var noga specificerade i den klassiska litteraturen och i senare kommentarer. De ålade respekt för släktens äldste och artigt, välvilligt och tolerant uppträdande gentemot andra. Inte för toleransens och den individuella utvecklingens
skull utan av hänsyn till helhetens harmoni.

En person som respekterade reglerna belönades inte med salighet eller befrielse efter döden. Belöningen var den harmoni och respekt som omgav den goda människan, både i livet och efter döden. Om man som ung underordnade sig de äldre, skulle man
själv på sin ålderdom få åtnjuta ungdomens lydnad. Efter döden skulle man bevara sin respekterade plats i familjegemenskapen.

Konfucianismen satte den praktiska handlingsmänniskan högt. Det fanns inget att vinna på att vända världen ryggen i klosterlivet; konfucianismens vision var i första hand social.

För den som respekterade konfucianismens föreskrifter var det värt att leva och dö men inte att förändra världen. Historien kunde i den konfucianska föreställningen aldrig bli en skildring av framsteg, förändring och utveckling. Det skulle vara att förneka trons centrala värden. Tvärtom var det i det bestående och förflutna som den enskilde måste söka efter normerna för ett riktigt handlande. Det var en i ordets ursprungliga betydelse konservativ tro.

Ur Bra Böckers Världshistoria, band 7, sid 65

Så kan skolan stå emot den auktoritära vind som sveper över världen

I dagarna sjunger många svenska elever ”Den blomstertid nu kommer” och tar sommarlov. Men på andra håll intensifieras i stället debatten om skolan inför höstens val. Eva-Lotta Hultén lyfter på bänklocket och synar de värderingar som styr den svenska skoldebatten.

Det närmar sig val och skolan är som vanligt en het fråga. I debatten lyfts katederundervisning, disciplin och krav flitigt fram och de som sviktar i sin tillbedjan av dessa verktyg beskylls för flum. Här vill jag ändå våga mig på att diskutera skolan utifrån tre andra begrepp som öppnar för mer djupgående reflektioner om utbildningens form och mening, nämligen ifrågasättande, värderingar och medborgarskap.

”Skolan ska vara öppen för skilda uppfattningar och uppmuntra att de förs fram”. Så står det i läroplanerna för både grundskola och gymnasium, men att skolan ska lära unga att ifrågasätta ifrågasätts nu från flera håll. Motiveringen är ofta att man måste lära sig en väldig massa faktakunskaper innan man kan ifrågasätta, vilket är en lika giltig tanke som att man måste kunna räkna till tusen miljarder innan man får börja använda siffrorna till addition och subtraktion. Det finns inget som helst motsatsförhållanden mellan att ifrågasätta och att ta in faktakunskaper – tvärtom, de hänger ihop. Ifrågasättande är inte bara en muntlig aktivitet som innebär att uttrycka tvivel inför vad någon sagt, utan också ett förhållningssätt som har med nyfikenhet och resonerande att göra: ”Kan detta verkligen stämma?”

Att främja ifrågasättande handlar om att uppmuntra lusten att söka kunskap, förstå samband och plocka isär tankar för att förstå hur de är uppbyggda. Sådana förmågor dyker inte upp av sig själva när någon säger: Varsågod nu har du tillräckligt med kunskaper, nu får du börja ifrågasätta.

Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)

Kultur
Så kan skolan stå emot den auktoritära vind som sveper över världen
Snart är det sommarlov för skolelever.
Snart är det sommarlov för skolelever. Foto: Henrik Montgomery/TT
UPPDATERAD 11:14 PUBLICERAD IGÅR

I dagarna sjunger många svenska elever ”Den blomstertid nu kommer” och tar sommarlov. Men på andra håll intensifieras i stället debatten om skolan inför höstens val. Eva-Lotta Hultén lyfter på bänklocket och synar de värderingar som styr den svenska skoldebatten.


Skriv ut Rätta artikel Spara artikel
Det närmar sig val och skolan är som vanligt en het fråga. I debatten lyfts katederundervisning, disciplin och krav flitigt fram och de som sviktar i sin tillbedjan av dessa verktyg beskylls för flum. Här vill jag ändå våga mig på att diskutera skolan utifrån tre andra begrepp som öppnar för mer djupgående reflektioner om utbildningens form och mening, nämligen ifrågasättande, värderingar och medborgarskap.

”Skolan ska vara öppen för skilda uppfattningar och uppmuntra att de förs fram”. Så står det i läroplanerna för både grundskola och gymnasium, men att skolan ska lära unga att ifrågasätta ifrågasätts nu från flera håll. Motiveringen är ofta att man måste lära sig en väldig massa faktakunskaper innan man kan ifrågasätta, vilket är en lika giltig tanke som att man måste kunna räkna till tusen miljarder innan man får börja använda siffrorna till addition och subtraktion. Det finns inget som helst motsatsförhållanden mellan att ifrågasätta och att ta in faktakunskaper – tvärtom, de hänger ihop. Ifrågasättande är inte bara en muntlig aktivitet som innebär att uttrycka tvivel inför vad någon sagt, utan också ett förhållningssätt som har med nyfikenhet och resonerande att göra: ”Kan detta verkligen stämma?”


Att främja ifrågasättande handlar om att uppmuntra lusten att söka kunskap, förstå samband och plocka isär tankar för att förstå hur de är uppbyggda. Sådana förmågor dyker inte upp av sig själva när någon säger: Varsågod nu har du tillräckligt med kunskaper, nu får du börja ifrågasätta.

Läs mer: 77.000 lärare behövs – men färre vill utbilda sig

Faktakunskapande utan uppmuntran att reflektera och resonera riskerar också att få otrevliga biverkningar i form av antidemokratiska värderingar. Ifrågasättande handlar nämligen också om hur man förhåller sig till sådant som grupptryck och auktoriteter. Mod att stå upp mot den som har makt, eller mot trycket från gruppens förväntningar är livsnödvändiga förmågor i en fungerande demokrati och skolan bör därför rimligen låta eleverna få träna på det. Och ja, en del elever tycker att det är svårt, men det tycker många att matematik är också. All undervisning måste naturligtvis anpassas efter vilken nivå eleven befinner sig på.

Att bli ifrågasatt är för övrigt inte ett problem för en lärare som är trygg i sina kunskaper och kan svara. En skicklig pedagog vet att använda elevers debattlystnad och ser som sin självklara uppgift att också lära ut hur man ifrågasätter på ett konstruktivt sätt. Vad är fakta och vad är åsikter och hur skiljer man dem åt? Vilka källor finns och hur kan man värdera dem? Hur har slutledningsprocessen som lett fram till påståendet sett ut?

När jag för ett par år sedan intervjuade Andreas Schleicher, högsta ansvariga för Pisatesterna, sa han att skolan måste handla mycket mer om värden som tolerans, empati, långsiktighet, ledarskap och nyfikenhet. Det viktigaste i dag, menade han, är att ge unga människor en kompass att navigera efter i en värld som blir alltmer osäker och svårtydbar: ”Du vet, terroristerna i Paris var utmärkta entreprenörer, fantastiska på att samarbeta och mycket kreativa. Frågan är hur vi använder våra kunskaper och förmågor – för att göra något gott för världen, eller för att förstöra den?” Kloka ord från en man vars institution hela tiden används för att rättfärdiga insnävningar av skolans uppdrag till att handla enkom om förmedling av faktakunskaper (och i bästa fall utvecklande av förmågor som har ett bytesvärde på arbetsmarknaden).

Precis som läroplanen stadgar att skolan ska lära unga att ifrågasätta slår den fast att skolan ska fostra; den ska förmedla demokratiska värderingar i såväl teori som praktik, fostra till rättskänsla, tolerans och generositet, förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och fostra till jämställdhet och solidaritet, bland mycket annat. Ändå förekommer det att även skoldebattörer som rimligen borde känna till läroplanen hävdar att skolan bara ska förmedla kunskap. Jag förmodar att de blandar ihop skolans faktiska uppdrag med hur de själva önskar att det vore. Hur det i så fall skulle gå till i praktiken att inte fostra får man emellertid aldrig veta. Att bara förmedla kunskap och inga värden är nämligen en helt omöjlig uppgift i ett socialt sammanhang. Där det finns mänskligt samspel finns det värderingar som kommer till uttryck – och snappas upp av de närvarande. En auktoritär lärare kan mycket väl vara duktig på att lära ut engelska, men samtidigt genom sitt arbetssätt förmedla värderingen att det är riktigt att den med rätten att bedöma och straffa ensam sitter på all makt. Är det en lärdom vi vill att unga ska ta med sig vidare i livet?

Det enda vi kan välja är om vår förmedling av värderingar ska ske genomtänkt eller tillåtas bli en slumpmässig bieffekt av saker vi gör för att uppnå andra mål.

Ett annat påstående som emellanåt kommer upp är att skolan visserligen ska ägna sig åt värderingsarbete, men bara i form av att förvalta eller förstärka de värderingar elever får med sig hemifrån. Avsikten är så klart att peka på att hemmet har huvudansvaret för barns fostran, men det är ändå ett befängt påstående av det enkla skälet att somliga barns föräldrar är våldsbejakande islamister, rasister eller homofober – det är knappast värderingar skolan bör jobba med att förstärka.

Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)

Kultur
Så kan skolan stå emot den auktoritära vind som sveper över världen
Snart är det sommarlov för skolelever.
Snart är det sommarlov för skolelever. Foto: Henrik Montgomery/TT
UPPDATERAD 11:14 PUBLICERAD IGÅR

I dagarna sjunger många svenska elever ”Den blomstertid nu kommer” och tar sommarlov. Men på andra håll intensifieras i stället debatten om skolan inför höstens val. Eva-Lotta Hultén lyfter på bänklocket och synar de värderingar som styr den svenska skoldebatten.


Skriv ut Rätta artikel Spara artikel
Det närmar sig val och skolan är som vanligt en het fråga. I debatten lyfts katederundervisning, disciplin och krav flitigt fram och de som sviktar i sin tillbedjan av dessa verktyg beskylls för flum. Här vill jag ändå våga mig på att diskutera skolan utifrån tre andra begrepp som öppnar för mer djupgående reflektioner om utbildningens form och mening, nämligen ifrågasättande, värderingar och medborgarskap.

”Skolan ska vara öppen för skilda uppfattningar och uppmuntra att de förs fram”. Så står det i läroplanerna för både grundskola och gymnasium, men att skolan ska lära unga att ifrågasätta ifrågasätts nu från flera håll. Motiveringen är ofta att man måste lära sig en väldig massa faktakunskaper innan man kan ifrågasätta, vilket är en lika giltig tanke som att man måste kunna räkna till tusen miljarder innan man får börja använda siffrorna till addition och subtraktion. Det finns inget som helst motsatsförhållanden mellan att ifrågasätta och att ta in faktakunskaper – tvärtom, de hänger ihop. Ifrågasättande är inte bara en muntlig aktivitet som innebär att uttrycka tvivel inför vad någon sagt, utan också ett förhållningssätt som har med nyfikenhet och resonerande att göra: ”Kan detta verkligen stämma?”


Att främja ifrågasättande handlar om att uppmuntra lusten att söka kunskap, förstå samband och plocka isär tankar för att förstå hur de är uppbyggda. Sådana förmågor dyker inte upp av sig själva när någon säger: Varsågod nu har du tillräckligt med kunskaper, nu får du börja ifrågasätta.

Läs mer: 77.000 lärare behövs – men färre vill utbilda sig

Faktakunskapande utan uppmuntran att reflektera och resonera riskerar också att få otrevliga biverkningar i form av antidemokratiska värderingar. Ifrågasättande handlar nämligen också om hur man förhåller sig till sådant som grupptryck och auktoriteter. Mod att stå upp mot den som har makt, eller mot trycket från gruppens förväntningar är livsnödvändiga förmågor i en fungerande demokrati och skolan bör därför rimligen låta eleverna få träna på det. Och ja, en del elever tycker att det är svårt, men det tycker många att matematik är också. All undervisning måste naturligtvis anpassas efter vilken nivå eleven befinner sig på.

Att bli ifrågasatt är för övrigt inte ett problem för en lärare som är trygg i sina kunskaper och kan svara. En skicklig pedagog vet att använda elevers debattlystnad och ser som sin självklara uppgift att också lära ut hur man ifrågasätter på ett konstruktivt sätt. Vad är fakta och vad är åsikter och hur skiljer man dem åt? Vilka källor finns och hur kan man värdera dem? Hur har slutledningsprocessen som lett fram till påståendet sett ut?

När jag för ett par år sedan intervjuade Andreas Schleicher, högsta ansvariga för Pisatesterna, sa han att skolan måste handla mycket mer om värden som tolerans, empati, långsiktighet, ledarskap och nyfikenhet. Det viktigaste i dag, menade han, är att ge unga människor en kompass att navigera efter i en värld som blir alltmer osäker och svårtydbar: ”Du vet, terroristerna i Paris var utmärkta entreprenörer, fantastiska på att samarbeta och mycket kreativa. Frågan är hur vi använder våra kunskaper och förmågor – för att göra något gott för världen, eller för att förstöra den?” Kloka ord från en man vars institution hela tiden används för att rättfärdiga insnävningar av skolans uppdrag till att handla enkom om förmedling av faktakunskaper (och i bästa fall utvecklande av förmågor som har ett bytesvärde på arbetsmarknaden).


Läs mer: Lärare: Jag vill att mitt arbete ska värderas högre

Precis som läroplanen stadgar att skolan ska lära unga att ifrågasätta slår den fast att skolan ska fostra; den ska förmedla demokratiska värderingar i såväl teori som praktik, fostra till rättskänsla, tolerans och generositet, förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och fostra till jämställdhet och solidaritet, bland mycket annat. Ändå förekommer det att även skoldebattörer som rimligen borde känna till läroplanen hävdar att skolan bara ska förmedla kunskap. Jag förmodar att de blandar ihop skolans faktiska uppdrag med hur de själva önskar att det vore. Hur det i så fall skulle gå till i praktiken att inte fostra får man emellertid aldrig veta. Att bara förmedla kunskap och inga värden är nämligen en helt omöjlig uppgift i ett socialt sammanhang. Där det finns mänskligt samspel finns det värderingar som kommer till uttryck – och snappas upp av de närvarande. En auktoritär lärare kan mycket väl vara duktig på att lära ut engelska, men samtidigt genom sitt arbetssätt förmedla värderingen att det är riktigt att den med rätten att bedöma och straffa ensam sitter på all makt. Är det en lärdom vi vill att unga ska ta med sig vidare i livet?

Det enda vi kan välja är om vår förmedling av värderingar ska ske genomtänkt eller tillåtas bli en slumpmässig bieffekt av saker vi gör för att uppnå andra mål.

Ett annat påstående som emellanåt kommer upp är att skolan visserligen ska ägna sig åt värderingsarbete, men bara i form av att förvalta eller förstärka de värderingar elever får med sig hemifrån. Avsikten är så klart att peka på att hemmet har huvudansvaret för barns fostran, men det är ändå ett befängt påstående av det enkla skälet att somliga barns föräldrar är våldsbejakande islamister, rasister eller homofober – det är knappast värderingar skolan bör jobba med att förstärka.

Läs mer: Rita har varit lärare i över 40 år – så har skolan förändrats

Om vi då kan tillåta oss att slå fast att skolan både av tvingande nödvändighet och av bestämmelser i läroplanen måste arbeta med att förmedla värderingar kommer vi till nästa nivå: hur ska det gå till? Alltför många verkar tro att det handlar om att tala om för eleverna vilka värderingar som gäller (”Här på skolan bryr vi oss om varandra”) och sedan är det klart. Men värderingar överförs alltså inte bäst genom att man talar om vilka som är de goda och rätta, utan genom hur skolan arbetar i vardagen. Det handlar om hur vuxna bemöter varandra och elever, vilka beteenden som uppmuntras, vilka arbetsformer som främjas. Får alla höras? Uppmuntras samarbete och hjälpsamhet eller konkurrens och egoism? Lyfts nyfikenhet och hårt arbete fram, eller är det uppnådda resultat som premieras? Motarbetas mobbning med straff eller med gemenskapsstärkande aktiviteter? Allt det har med värderingar att göra och det är inga val man kan prioritera bort att göra.

Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)

Kultur
Så kan skolan stå emot den auktoritära vind som sveper över världen
Snart är det sommarlov för skolelever.
Snart är det sommarlov för skolelever. Foto: Henrik Montgomery/TT
UPPDATERAD 11:14 PUBLICERAD IGÅR

I dagarna sjunger många svenska elever ”Den blomstertid nu kommer” och tar sommarlov. Men på andra håll intensifieras i stället debatten om skolan inför höstens val. Eva-Lotta Hultén lyfter på bänklocket och synar de värderingar som styr den svenska skoldebatten.


Skriv ut Rätta artikel Spara artikel
Det närmar sig val och skolan är som vanligt en het fråga. I debatten lyfts katederundervisning, disciplin och krav flitigt fram och de som sviktar i sin tillbedjan av dessa verktyg beskylls för flum. Här vill jag ändå våga mig på att diskutera skolan utifrån tre andra begrepp som öppnar för mer djupgående reflektioner om utbildningens form och mening, nämligen ifrågasättande, värderingar och medborgarskap.

”Skolan ska vara öppen för skilda uppfattningar och uppmuntra att de förs fram”. Så står det i läroplanerna för både grundskola och gymnasium, men att skolan ska lära unga att ifrågasätta ifrågasätts nu från flera håll. Motiveringen är ofta att man måste lära sig en väldig massa faktakunskaper innan man kan ifrågasätta, vilket är en lika giltig tanke som att man måste kunna räkna till tusen miljarder innan man får börja använda siffrorna till addition och subtraktion. Det finns inget som helst motsatsförhållanden mellan att ifrågasätta och att ta in faktakunskaper – tvärtom, de hänger ihop. Ifrågasättande är inte bara en muntlig aktivitet som innebär att uttrycka tvivel inför vad någon sagt, utan också ett förhållningssätt som har med nyfikenhet och resonerande att göra: ”Kan detta verkligen stämma?”


Att främja ifrågasättande handlar om att uppmuntra lusten att söka kunskap, förstå samband och plocka isär tankar för att förstå hur de är uppbyggda. Sådana förmågor dyker inte upp av sig själva när någon säger: Varsågod nu har du tillräckligt med kunskaper, nu får du börja ifrågasätta.

Läs mer: 77.000 lärare behövs – men färre vill utbilda sig

Faktakunskapande utan uppmuntran att reflektera och resonera riskerar också att få otrevliga biverkningar i form av antidemokratiska värderingar. Ifrågasättande handlar nämligen också om hur man förhåller sig till sådant som grupptryck och auktoriteter. Mod att stå upp mot den som har makt, eller mot trycket från gruppens förväntningar är livsnödvändiga förmågor i en fungerande demokrati och skolan bör därför rimligen låta eleverna få träna på det. Och ja, en del elever tycker att det är svårt, men det tycker många att matematik är också. All undervisning måste naturligtvis anpassas efter vilken nivå eleven befinner sig på.

Att bli ifrågasatt är för övrigt inte ett problem för en lärare som är trygg i sina kunskaper och kan svara. En skicklig pedagog vet att använda elevers debattlystnad och ser som sin självklara uppgift att också lära ut hur man ifrågasätter på ett konstruktivt sätt. Vad är fakta och vad är åsikter och hur skiljer man dem åt? Vilka källor finns och hur kan man värdera dem? Hur har slutledningsprocessen som lett fram till påståendet sett ut?

När jag för ett par år sedan intervjuade Andreas Schleicher, högsta ansvariga för Pisatesterna, sa han att skolan måste handla mycket mer om värden som tolerans, empati, långsiktighet, ledarskap och nyfikenhet. Det viktigaste i dag, menade han, är att ge unga människor en kompass att navigera efter i en värld som blir alltmer osäker och svårtydbar: ”Du vet, terroristerna i Paris var utmärkta entreprenörer, fantastiska på att samarbeta och mycket kreativa. Frågan är hur vi använder våra kunskaper och förmågor – för att göra något gott för världen, eller för att förstöra den?” Kloka ord från en man vars institution hela tiden används för att rättfärdiga insnävningar av skolans uppdrag till att handla enkom om förmedling av faktakunskaper (och i bästa fall utvecklande av förmågor som har ett bytesvärde på arbetsmarknaden).


Läs mer: Lärare: Jag vill att mitt arbete ska värderas högre

Precis som läroplanen stadgar att skolan ska lära unga att ifrågasätta slår den fast att skolan ska fostra; den ska förmedla demokratiska värderingar i såväl teori som praktik, fostra till rättskänsla, tolerans och generositet, förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och fostra till jämställdhet och solidaritet, bland mycket annat. Ändå förekommer det att även skoldebattörer som rimligen borde känna till läroplanen hävdar att skolan bara ska förmedla kunskap. Jag förmodar att de blandar ihop skolans faktiska uppdrag med hur de själva önskar att det vore. Hur det i så fall skulle gå till i praktiken att inte fostra får man emellertid aldrig veta. Att bara förmedla kunskap och inga värden är nämligen en helt omöjlig uppgift i ett socialt sammanhang. Där det finns mänskligt samspel finns det värderingar som kommer till uttryck – och snappas upp av de närvarande. En auktoritär lärare kan mycket väl vara duktig på att lära ut engelska, men samtidigt genom sitt arbetssätt förmedla värderingen att det är riktigt att den med rätten att bedöma och straffa ensam sitter på all makt. Är det en lärdom vi vill att unga ska ta med sig vidare i livet?

Det enda vi kan välja är om vår förmedling av värderingar ska ske genomtänkt eller tillåtas bli en slumpmässig bieffekt av saker vi gör för att uppnå andra mål.

Ett annat påstående som emellanåt kommer upp är att skolan visserligen ska ägna sig åt värderingsarbete, men bara i form av att förvalta eller förstärka de värderingar elever får med sig hemifrån. Avsikten är så klart att peka på att hemmet har huvudansvaret för barns fostran, men det är ändå ett befängt påstående av det enkla skälet att somliga barns föräldrar är våldsbejakande islamister, rasister eller homofober – det är knappast värderingar skolan bör jobba med att förstärka.

Läs mer: Rita har varit lärare i över 40 år – så har skolan förändrats

Om vi då kan tillåta oss att slå fast att skolan både av tvingande nödvändighet och av bestämmelser i läroplanen måste arbeta med att förmedla värderingar kommer vi till nästa nivå: hur ska det gå till? Alltför många verkar tro att det handlar om att tala om för eleverna vilka värderingar som gäller (”Här på skolan bryr vi oss om varandra”) och sedan är det klart. Men värderingar överförs alltså inte bäst genom att man talar om vilka som är de goda och rätta, utan genom hur skolan arbetar i vardagen. Det handlar om hur vuxna bemöter varandra och elever, vilka beteenden som uppmuntras, vilka arbetsformer som främjas. Får alla höras? Uppmuntras samarbete och hjälpsamhet eller konkurrens och egoism? Lyfts nyfikenhet och hårt arbete fram, eller är det uppnådda resultat som premieras? Motarbetas mobbning med straff eller med gemenskapsstärkande aktiviteter? Allt det har med värderingar att göra och det är inga val man kan prioritera bort att göra.


Just nu skriver jag på en bok om hur skolan kan förebygga och motverka framväxten av våldsbejakande extremism. Ett sådant arbete är helt i linje med läroplanens och skollagens intentioner om att fostra till demokrati, solidaritet och eget ansvarstagande. Forskningen på området är ännu inte så omfattande men de sammanställningar och rapporter jag hittat pekar åt samma håll: Undervisningen bör bygga på, och utveckla det positiva hos eleven i stället för att fördöma det eventuellt negativa. Elever måste ges utrymme att prata om svåra ämnen och få uttrycka sig utan rädsla för att stämplas som rasister, islamister eller potentiella terrorister. Pedagogerna ska inte moralisera utan få eleverna att själva reflektera över etiska dilemman. Eleverna måste bli lyssnade till och tagna på allvar och de behöver få träning i att resonera, ifrågasätta och lyssna på varandra. Skolan bör satsa på att bygga positiva gemenskaper och fostra till medborgarskap.

I skoldebatten framställs ofta en sådan syn på hur skolan ska arbeta som svenskt flum men de rapporter jag läst är både svenska och internationella och säger alltså likartade saker, oavsett om det är Unesco, Europarådet eller svenska Segerstedtsinstitutet som är avsändare. Platsen jag träffade Andreas Schleicher på var för övrigt en internationell utbildningskonferens i London, med utbildningsministrar, ledande forskare och höga tjänstemän från hela världen och med framstående representanter för organisationer och företag som IBM, Microsoft, Världsbanken och Röda korset. Påfallande många, oavsett land eller organisation, var påfallande intresserade av att diskutera just flummigheter som motivation, samarbetsförmåga, kreativitet, kommunikationsförmåga och solidaritet.

Så om skolan faktiskt har ett uppdrag att guida unga människor till att bli empatiska, solidariska medborgare som vill och kan ta hand om både sig själva, andra och det gemensamma – hur kan vi hålla fokus på det också, när betyg, nationella prov, Pisa, PIRLS, TIMSS och andra mätningar kämpar om vår uppmärksamhet och pockar på snabba åtgärder för att lyfta resultat? Kan vi klara att göra båda samtidigt?

Inget säger att det inte skulle gå. Faktakunskapande som följs upp med övningar och strukturerade diskussioner där vi använder materialet får oss att fundera, tänka och känna, vilket både får kunskaperna att fastna bättre, ger oss möjligheter att känna samhörighet med andra människor och tränar vår empati och vår förmåga att tänka och handla självständigt. Egenskaper som för övrigt inte bara kommer till användning i våra roller som medborgare och medmänniskor utan faktiskt också efterfrågas på arbetsmarknaden.

En auktoritär vind blåser över världen. Idéer om hårdare straff, mer övervakning, fler regler och mer kontroll uppifrån ses som universalmedel för att åtgärda de flesta problem i samhället. Det här synsättet manifesteras också i synen på skolan. Men eleverna är vare sig hundar som ska dresseras eller datamaskiner som kan programmeras. De är levande, kännande individer, med egna tankar och behov. Vilken miljö tror vi bäst utvecklar dem på ett helhetligt sätt och får dem att må bra – och vilket samhälle vill vi att dessa människor ska vara med att forma? Det borde vara centrala frågor när vi nu går in i en valrörelse där många tävlar om att plocka billiga poäng på att vara mest fyrkantig och kallhamrad.

Skribenten

Eva-Lotta Hultén är frilansjournalist och författare.

Mästaren ansar sin trädgård
Han låter pionerna prunka
Solrosorna lysa
Riddarsporrarna resa sig
i stolt övermod
Men han vårdar även
de blyga blomstren,
de som doftar
smeksamt och ömsint.

Låt ditt tal vara
som mästarens trädgård,
och rensa det
från de stingande tistlarna,
de onda tankarnas ogräs.
Då skall du äga
livets lustgård.

Yngve André

Genom våra ordval påverkar vi utvecklingen oerhört mycket mer än vi nog riktigt förstår...

Post has attachment

Post has attachment

Post has attachment
Wait while more posts are being loaded