Profile cover photo
Profile photo
Per Herngren
88 followers -
Per Herngren har publicerat tio böcker på fyra språk. Han leder kurser i samarbetstekniker, konflikthantering och ickevåld sedan 1982. Han har lett ickevåldskurser i Kirgizistan 2015, Irak 2011, Kurdistan 2011, Turkiet 2011, samt i Chile, Guatemala och Europa. Han har utbildat konfliktingripare från Iran, Burma, Colombia och Litauen, och han har tränat ickevåldsföljeslagare för Palestina och Israel samt fredsobservatörer för Colombia, Mexiko och Guatemala. Engagemang: Aktiv i plogbillarna. Bor i ickevåldskommuniteten Fikonträdet i Hammarkullen
Per Herngren har publicerat tio böcker på fyra språk. Han leder kurser i samarbetstekniker, konflikthantering och ickevåld sedan 1982. Han har lett ickevåldskurser i Kirgizistan 2015, Irak 2011, Kurdistan 2011, Turkiet 2011, samt i Chile, Guatemala och Europa. Han har utbildat konfliktingripare från Iran, Burma, Colombia och Litauen, och han har tränat ickevåldsföljeslagare för Palestina och Israel samt fredsobservatörer för Colombia, Mexiko och Guatemala. Engagemang: Aktiv i plogbillarna. Bor i ickevåldskommuniteten Fikonträdet i Hammarkullen

88 followers
About
Posts

Post has attachment
Bjud inte upp fascismen som motdansare: Artikeln är publicerad i tidskriften Kurage oktober 2018 Vi frestas att fångas av vår motvilja mot rasifierande uttalanden. ”Nämen så dumt!” Det kan vara fascister och sverigedemokrater eller etablerade moderater och socialdemokrater som uttalar fördomar. Vår upprördhet lockar oss att nappa. Antirasism förvandlar då sig själv till nyhetsbyrå för rasism. Vi delar med oss av fördomsfulla, rasistiska, islamofobiska eller nationalistiska citat på facebook och twitter. ”Titta vad sjukt! Har ni sett!” Vad är det som får oss att ta jobbet som gratis pr- och nyhetsbyrå åt rasism? Fascister fiskar efter mothugg. Och när den får mothugg utvinner den fetischistisk kraft från de som nappar. Men även antifascism kan utvinna kraft från rasism. Genom att göra sig till varandras negationer förvandlar de varandra till kraftkällor. De förstärker varandra. Och denna ömsesidiga antagonism skapar en mäktig pardans. Mer befriande kamp får svårt att konkurrera med så mäktiga motpoler.   Postprotest Kamp mot nationalism, gränser och fascism behöver lämna protest och nej-sägande för att bli befrielse. Vi kan kalla det för postprotest. Postprotest tränar befrielse och experimenterar med jämlika och gränslösa samhällen. Protesten vänder sig istället mot. Protest och postprotest bygger olika kompositioner. Nejet riktas mot något som därmed görs till ett ja. Protestens nejpekar ut motparten till subjektet, som den som vill något. Protesten gör därmed sig själv till den som inte vill (det dom vill). Nietzsche kallar detta nej-sägande för viljan att inte vilja. Enligt honom producerar nejet oförmåga istället för befrielse. När olika protester hamnar i resonans med varandra skapas en riktning in mot ett center. En antifascistisk protest komponerar en riktning mot fascism. Nejet pekar ut fascismen som den egentliga aktören. Den som agerar. Högerpopulisten eller fascisten förvandlas genom utpekandet till huvudperson. Riktandet mot populism och fascism producerar ett illusoriskt center. Genom att rikta sig mot det man är emot vänder man befrielserörelser ryggen. Aktörer som bygger befrielse osynliggörs. Befrielsegrupper avsätts som regerande parter.   Postkolonial antifascism Negationer riskerar att vändas till sin motsats. Etablerade folkrörelser, och även radikala antirasister, frestas att dras in i olika koloniala mönster. Här är exempel på postkolonialism som utgår från välvillighet. Antirasism som nationalism: Avståndstagandet mot rasism kan upphöjas till nationalism. Antirasism och mångfaldspolitik görs till källa för stolthet. En svensk stolthet. Stolthet över mångfalden i ’vårt land’ till skillnad från ... Detta skapar myten om den goda nationalismen. Homonationalism: Jasbir Puar kritiserar homonationalism (Homonationalism in Queer Times, 2007). Homonationalism uppstår när hbtq-rörelser pekar ut människor från tredje världen, immigranter, flyktingar, muslimer och svarta, som oupplysta i hbtq-frågor medan det vita väst skulle vara mer upplyst och mer utvecklat. Hbtq görs till nationell stolthet. Femonationalism: Feminism exploateras, enligt Sara Farris (2017), ibland av både nationalister och feminister för att peka ut syd eller muslimer som mindre feministiska än oss. Feminism görs till stolt nationalism. Kultur ersätter ras: Kultur har tagit över rasbegreppets roll för att producera de Andra. Kultur paketerar in människor i en box (containervärldsbild). ”Vilken kultur kommer du ifrån?” ”I vår kultur fungerar det inte så.” Förorten som nytt rasbegrepp: De senaste åren har “förorten” använts som begrepp för att peka ut oupplysta som behöver hjälp av upplyst, radikal medelklass. Syndabockar kamouflerar den administrativa rasismen: Genom att fokusera på ett högerparti som kommit in i riksdagen så skapas syndabockar. Syndabockar är till för att ta över skulden. Genom att lägga skulden på de som skriker mest kamoufleras rasistiska system med gränser, gränskontroller och utvisningar. Integrationsprojekt: Integration kommer ursprungligen från latinets integrare något som inte är helt görs helt. De som inte är hela ska integreras och bli en del av det hela. Integrationspolitik vilar på antaganden om människors inneboende olikheter. Den skapar ett Vi som ska integrera och ett Dom som ska integreras. Mångfald: Mångfald kan utnyttjas för att skapa olikhet genom likhet: vi är lika varandra och dom är lika varandra. Och därför är vi och dom olika. Medvetandegöra: Det finns en övertro på att mer kunskap minskar rasism eller fattigdom. Detta skapar föreställningen att om vi bara genomskådar makt förlorar makten makt. Detta är en illusion, menar queerfeministen Sara Ahmed: “supporting the illusion that social hierarchies are undone once we have ‘seen through them’”. ("Declarations of Whiteness: The Non-Performativity of Anti-Racism", 2004.) Inse sina privilegier: Inte heller att bli medveten om sin egen rasism tar bort rasism eller makt. Medvetande om den egna skulden kan snarare producera föreställningen om en god vithet: de skuldmedvetna. Offergöra: Genom att reducera flyktingar till enbart offer återskapas en kolonial världsbild. Vita som räddar bruna från de bruna. Flyktingar är en blandad skara. Det går inte att paketera ihop dem. Själva handlingen flykt får dock en politisk funktion i nord. Idag bryter miljontals människor lydnaden till en ordning där fattiga och bruna ska hålla sig på sin plats. Hålla sig söderut. Eller österut. Hålla sig hemma. Där de hör hemma. Apartheid är ordningar som ska hålla människor isär, apart. Nationalstatsapartheid:är ordningen där rika och vita kan resa och bo nästan var de vill i världen medan bruna och fattiga hålls instängda i områden där de borde höra hemma. Bruna, fattiga och flyktingar bryter nationalstatsapartheid genom att ta sig ur instängdhet. Olydnad mot gränser.   Banal nationalism Nationalstatens koppling till rasism kan kamoufleras genom att peka ut de som viftar mest med flaggorna. Michael Billig använder termen banal nationalism för att visa hur nationalismen snarare skapas av slaka flaggor som hänger utanför ICA (Banal nationalism, 1995). Viftandet stör nationalismen. Billig har tagit banal nationalism från Hannah Arendts begrepp banal ondska. Hannah Arendt analyserar varför onda system inte rekryterar onda människor. Onda system rekryterar rediga människor. (Eichmann in Jerusalem: A Report on the Banality of Evil, 1963.) Onda människor platsar inte i onda system. Fanatiker och psykopater saboterar onda system. Onda system behöver ordentliga, omtänksamma och trevliga personer. Då fungerar onda system effektivast. Vi lever i en tid då riksdagen och de etablerade partierna behöver antirasism och mångfald för att kunna stänga gränserna mot bruna, fattiga och flyktingar. Antirasism exploateras för att etablera nationalstatsapartheid som det rådande systemet.   Nationalism som realistisk vidskepelse Nationalstat förstås här som försöket att göra folk (nation), område (land), kultur, språk och stat till en identitet. Få dom att bli ett. Men det har aldrig funnits något landområde som ockuperats av ett enda folk. Det har aldrig funnits något folk med en enda kultur. Varje ockupation och varje gräns bryts. Människor som ”inte hör hemma” gör sig hemmastadda. Nationalismens identitetspolitik har aldrig lyckats. Även om den aldrig lyckats förkunnar nationalismen att så redan är fallet. Jean-Jacques Rousseau använder civilreligion för att beskriva hur staten organiserar ordning och sammanhållning med hjälp av riter och trosföreställningar (The Social Contract, 1762). Nationalstaten skapar sig helig auktoritet och gör sig till egen religion, med tiden möjligen den största världsreligionen. Nationalismen har blivit den mäktigaste religionen genom en tro som är orealistisk. Det är en tro som i sin mest fundamentalistiska form uppfattar sig som det enda realistiska. Så som kolonialismens, enligt Homi Bhabha (1994), gjorde sig självklar med hjälp av realismen gör sig nationalismen självklar. Folkrörelser organiserar sig gärna som en spegel av nationalstaten, de återskapar nationalstaten genom riksorganisationer och riksstyrelser. Containervärldsbildens föreställning om nationalstater där vi kan vandra in eller ut har aldrig existerat. Uppfattningen att vi lever inuti ett territorium, i en kultur eller inuti en nationalstat kallar Ulrich Beck (1997) för containerteori.   Fascism förvandlar sig till banal nationalism Fascism materialiseras när en grupp ställer sig över andra värden, som moral, rättvisa och solidaritet. Andra värden bejakas, men i fascism underställs dessa värden den egna gruppen. Traditionellt ställer fascismen nationer över andra värden. Nationalstaten och dess egna medborgare ges genom fascismen högre värde än exempelvis medmänsklighet och jämlikhet. Att placera ett värde över alla andra värden är ett sätt att inte behöva ta konflikter. Fascism är alltså konfliktundvikande. Det politiska tvingar oss att ta beslut. Besluta mellan olika värden. Fascism undviker detta. Fascism är ett sätt att fly det politiska och ersätta det med rutin, lydnad och administration. Den konsekventa underordningen till staten, organisationen, lagen, reglerna blir på så sätt en antipolitik. Lydnad ersätter politik. Folkrörelser och aktivistiska rörelser som undviker civil olydnad riskerar att befästa en sådan antipolitik. Lydnad blir flykt från politik.   Befrielse utan negation Hur vänder vi oss mot varandra istället för att vända oss mot rasismen? Hur tillsätter vi varandra som subjekt, som politiska aktörer? En väg är att som Rosa Parks, Martin Luther King, Barbara Deming, Anne Montgomery och Mohandas Gandhi tillsätta varandra som regerande. Som de som förverkligar nya ordningar.Dessa pekar inte ut någon central regering som Subjektet. De pekar ut varandra som politiska subjekt. De vänder sig mot varandra. Per Herngren2018-09-19 Läs mer och gå i dialog med Per Herngrenhttps://ickevald.net/perherngren/tag/postprotesthttps://ickevald.net/perherngren/category/makt/rasism Referens Jasbir Puar, Terrorist Assemblages: Homonationalism in Queer Times, Durham: Duke University Press, 2007.  Sara R. Farris, In the Name of Women′s Rights: The Rise of Femonationalism, Duke University Press, 2017.  Sara Ahmed, “Declarations of Whiteness: The Non-Performativity of Anti-Racism”, Borderlands e-journal, Volume 3 Number 2, 2004.  Michael Billig, Banal nationalism, London: SAGE Publications, 1995.  Hannah Arendt, Eichmann in Jerusalem: A Report of the Banality of evil, revised enlarged edition, New York: Penguin Books, 1977 (först publicerad 1963).  Jean-Jacques Rousseau, The Social Contract, 1762.  Homi Bhabha. The Location of Culture. New York: Routledge, 1994.  Ulrich Beck, Vad innebär globaliseringen?, Daidalos, 2001, första tryckning 1998, tyskt original 1997.
Add a comment...

Post has attachment
Bjud inte upp fascismen - postprotest
Vi frestas att fångas av vår motvilja mot rasifierande uttalanden. ”Nämen så dumt!”
Det kan vara fascister och sverigedemokrater eller etablerade
moderater och socialdemokrater som uttalar fördomar. Vår upprördhet
lockar oss att nappa. Antirasism förvandlar...
Add a comment...

Post has attachment
Maktdelning - Bartonek & Hegel: Ett system som hamnar i harmoni förlorar sin förmåga att utvecklas. Den borgerliga revolutionen uppfinner maktdelning som medel för att bevara konflikter inom staten. Och konflikterna måste fortsätta att utvecklas om staten ska utvecklas. Ifall konflikten mellan exempelvis domstolar och parlament upplöses genom att den ena underordnar sig den andre stagnerar staten och dess makt. "En politisk maktdelning är enligt Hegel avgörande för upprätthållandet av den inre spänningen i staten liksom av dess allmänna enhet." (Anders Bartonek, Kampen om kritiken, Korpen, 2018, s 60) Det är inte bara så att staten som helhet stärks genom maktdelning. De institutioner som delar makt mellan sig förstärker också varandra. Konflikter skapar motdansare där dansarna ger varandra energi och kraft. Maktdelning genererar ömsesidig förstärkning. Ifall institutionerna låter varandra vara och istället börjar fungera som enskilda öar förlorar de kraft. Interna konflikter legitimerar staten Maktdelning legitimerar staten genom att producera en konflikt inom staten. Den "negativa relationen mellan exempelvis den lagstiftande och den exekutiva makten gör dem till produktiva moment i upprätthållandet av statens politiska enhet. De befäster varandra ömsesidigt och helheten de är delar av genom att ta form som kritiken av varandra." (Bartonek s 61) "De legitimeras genom varandra och står i en produktiv opposition till varandra. Det borgerliga samhället utgör alltså en produktiv negation mellan familj och stat och statens institutioner utgör produktiva negationer av varandra." (Bartonek s 61) Referens Anders Bartonek, Kampen om kritiken, Korpen, 2018.
Add a comment...

Post has attachment
En kort artikel utifrån Hegel om hur maktdelning inom staten skapar interna konflikter som gör staten mäktigare.
Add a comment...

Post has attachment
Maktdelning - Bartonek & Hegel
Ett system som hamnar i harmoni förlorar sin förmåga att utvecklas. Den borgerliga revolutionen uppfinner maktdelning som medel för att bevara konflikter inom staten. Och konflikterna måste fortsätta att utvecklas om staten ska utvecklas. Ifall konflikten m...
Add a comment...

Post has attachment
Kritik och protest blir maktens motor - Bartonek & Hegel: Moderna stater behöver protest och opposition som motor för att producera makt. Hegel visar att utan motstånd försvagas makten och staten stagnerar. Ifall Hegel har rätt producerar demokratier med starka proteströrelser mer makt än diktaturer som lyckats krossa opposition och motstånd. Makt förstås som samarbete och lydnad inte som någon mystisk, väldig kraft. Diktaturer behöver skapa sig egna negationer som fiender (krig), konkurrens (företag) eller De Andra (rasistiska institutioner). Dessa införlivas som motor för diktaturens makt. Hegel som maktteoretiker Anders Bartonek läser Hegel som en genialisk tänkare kring de maktsystem som växte fram under den borgerliga revolutionen (Kampen om kritiken, Korpen, 2018). Att läsa Hegel som maktteoretiker gör det möjligt att använda Hegel för att analysera specifika maktordningar snarare än att försöka förstå mystiska helheter som Samhället eller Historiens framväxt. Det gör Hegel mer aktuell för att begripa vad som händer idag. Och vad som krävs för att skapa befrielse från en maktordning. I den borgerliga revolutionen växte nationalstaten fram genom att skapa motsatspar. Staten och civilsamhället. Det offentliga och det privata. Staten och individen. Dessa utvann kraft genom att göra motstånd mot varandra. "Det är till och med så att systemet inte skulle kunna utvecklas om det inte stötte emot motstånd. Utan de kriser som kritiken och motståndet innebär kan Hegels system inte överleva utan skulle stagnera och gå under." (Bartonek s 34) Hegel analyserar system som utvinner kraft från, och gör sig beroende av, kritik och opposition: "det kritiska och negativa momentet blir till den princip hos Hegel genom vilken system bildas, utvecklas och upprätthålls." (s 33) Kritik blir motor för maktsystem Borgerliga filosofer under sextonhundratalet utvecklade motsatsparet stat och civilsamhälle. Civilsamhällets funktion blev att legitimera staten genom att de tillsammans bli ett par, ett motsatspar. Senare bygger Hegel en hel filosofi kring kraften hos motsatspar. "Hos Hegel används för första gången på ett systematiskt sätt negationen som en funktion för systemet självt, och härigenom riskerar kritiken att förlora sin möjlighet att på ett grundläggande sätt kritisera systemet. Negationen eller kritiken av systemen riskerar genom Hegel nämligen att förlora just sin radikalt kritiska möjlighet: kritiken stärker i själva verket det den vill kritisera. ... Kritiken och negationen vändes till sin motsats." (s 61) Den borgerliga revolutionens maktsystem kräver kritik för att skapa både stabilitet och utveckling. "Kritiken har här funktionen av att vara en intern utmaning som systemet behöver för att hålla sig stabilt och samtidigt utvecklas." (s 12) Makt får kraft från radikal kritik Det är inte snälla kritiker som maktordningar behöver utan snarare radikala konstnärer, författare och politiska kritiker. "Negationen bör vara så vågad som möjligt för ur den kommer också en så stark stat som möjligt." (s 59) Eftersom kritiken är nödvändig för maktsystem så behöver det kritiska införlivas i systemet. "Kritiken oskadliggörs genom att införlivas i systemet. Eller: den har fortfarande sin produktiva funktion för systemet". (35) Kritiken får en funktion för att producera lydnad och samarbete (makt). Folkrörelser, partier och aktivister ska välja att bli kritiska snarare än olydiga. "Kan det vara så att samhället behöver och därför producerar den ”kritiske” medborgaren för att just undvika densamme?" (s 61) Kritiska protestgrupper och folkrörelser blir allierade med maktordningar. På så sätt tränger kritiken bort olydnaden. Kritiken skapar lydnad. "Hegels insikt om att systemet måste absorbera kritiken på ett produktivt sätt – göra den till sin allierade – för att utvecklas är utgångspunkten för denna boks kritik av det samtida integrerandet och institutionaliseringen av det kritiska tänkandet." (s 61) Kritik och protest nödvändig för maktens utveckling Hos Hegel bildar alltså det som är för och det som är emot ett motsatspar. Och detta motsatspar lyfter sig tillsammans upp till något högre. Det kallar Hegel dialektik. Hegel skapar en filosofi för hur system ska utvecklas istället för att stagnera i något enhetligt. På svenska använder hegelfilosofer gärna begreppet upphäva, ett motsatspar hävs upp till en högre ordning. Och samtidigt upphävs den gamla motsättningen. Nya motsättningar tar dess plats. "Aufheben betyder på tyska (1) att upphäva eller att upplösa något, men också (2) att spara och bevara något och (3) att lyfta upp något (i vardagligt tal till exempel att lyfta upp något från marken)." (s 38) Det geniala med de borgerliga revolutionerna är att förändringen genom motsättningarna görs mer stabiliserande än det statiska härskandet. Statiska system och maktordningar som krossar sina kritiker stagnerar och förlorar makt. "Det lömska med det är att man inte bryter med historiens förlopp om man går en annan väg än tidigare civilisationer, utan enligt Hegels logik snarare hjälper det stora historiska schemat på traven. Motsatsen till det föregående är införlivad i framsteget" (s 47). Förändring blir en nödvändig del av maktordningen. Befrielse och kritik Som alternativ till den kritik som införlivas i maktordningar söker Anders en systembrytande kritik som inte införlivas och blir motor för systemen. "Kampen står mellan två läger där det ena för vidare det hegelianska arvet och utvecklar dialektiska teorier i vilka det negativa och kritiska momentet får en väsentligt systembärande funktion. ... Negationerna i deras systematiska filosofier utgör inte ett egentligt hot mot suveränitet, kapitalism eller sociala system utan är snarare den instans som utvecklar och stärker systemet i fråga. ... Det andra lägret däremot försöker att mot bakgrund av och med en medvetenhet om detta ”Hegel-problem” hitta vägar att formulera en kritik som kan riktas mot systemet utan att absorberas och upphävas i det kritiserade systemet." (s 150) Min analys är dock att systembrytande kritik som håller sig kvar i lydnaden riskerar att absorberas i maktordningar. Systembrytande kritik som sitter fast i lydnaden kan få funktionen av det legitimerande Andra. Den får då plats i ordningens självbild: att tolerera en mångfald av normer och föreställningar. En ordning kan utvinna legitimitet genom att upphöja och fira föreställningar om helt andra ordningar än de rådande. Ett par banala exempel är idealiserandet av brainstormen på sjuttiotalet eller att tänka utanför boxen i början av 2000-talet. Mer intressant är kanske upphöjandet av kommunistiska konstnärer, regissörer och författare inom borgerlig kultur under nittonhundratalet. För att kritiken ska bli del av verklig befrielse får den inte fastna i det kritiska. Den behöver materialisera. Kritik som allierar sig med kreativt skapande har möjlighet att bli del av befrielse. Befrielse handlar inte om att överge system och institutioner utan om att innovativt bygga nya system och institutioner. Befrielse bygger. Den skapar ordningar som bryter sig ur lydnaden till orättvisa och ojämlika ordningar. Här gäller det att inte idealisera olydnaden för då blir den bara en negation till lydnaden. Olydnad som riktar sig mot en ordning får funktionen av motpart och blir därmed motor för maktordningen. Olydnaden behöver avvika snarare än att vända sig mot. Och olydnaden behöver skapa nya former av samarbete (lydnad) för att inte reduceras till utopi eller dystopi. Befrielse sker inte bortom makten Befrielse som flyr makten riskerar att återskapa negationen som det där Andra. Ett exempel är hur kommunistiska stater och kapitalism tillsammans skapade ett batteri av motpoler. Vi behöver istället paradigm för befrielse som intervenerar i maktordningar. Men som skapar avvikelse snarare än blir en bekräftande motpart. Befrielsens riktning är avgörande om befrielse förverkligas eller om den exploateras av dominerande ordningar. För att inte fungera som motor för härskandet tar en del befrielserörelser sig ur opponerandet, protesten och 'kritiken mot'. Befriande befrielse bryter lydnad och samarbete med en ordning. Tre paradigm för befrielse utan negation Här lyfter jag fram tre paradigm (mönster) för befrielse som innehåller verktyg för att ta sig ur negationen. * Queer avvikelse: Queer onormaliserar och märkliggör ordningen istället för att vända sig mot. Även när queer vänder sig till en rådande ordning som exempelvis drag så bryter den sig ur negationen. Återskapandet av ordningen onormaliserar snarare ordningen. Queer avvikelse uppfinner mängder med innovativa verktyg som undviker att vända sig mot, eller att fastna i en motsats. Ibland dras dock queer över till en rättighetspolitik som handlar om att få plats i ordningen, och därmed återskapa den. * Hacktivism: Hacka är att gå in i en ordning och ändra på dess kopplingar och förutsättningar. Hacktivism undviker fällan att helt lämna en ordning och börja från början, vilket varit en frestelse för alternativrörelser och liknande rörelser. All hacktivism bryter inte med system. En del hjälper till att få ordning på ordningen genom att rätta till buggar i systemet. * Civil olydnad och ickevåld: Gandhis ickevåld vänder på mål och medel. Målet är det man startar med, målet blir medlet. Civil olydnad från Gandhitraditionen uppfinner mängder med verktyg för att undvika att bli motrörelse. Ickevåld skapar dessutom sårbarhetspolitik som hjälper motståndet ur en styrkemätning. Civil olydnad i nord har dock återfört maktkamp och negation genom att fixera sig vid blockader. Blockader återskapar den maskulina styrkemätningen i det politiska. Och blockader låser in sig i negationen genom att försöka stoppa en verksamhet. Blockader bryter därmed med Gandhis konstruktiva ickevåld. Queerfeminister lanserar performativa handlingar som ligger nära Gandhis ickevåld. Performativ är handlingar som förverkligar målet. Performativ möjliggör en annan politik än att be överheten om förändring. Eftersom performativa handlingar förverkligar sina mål behöver de inte fastna i opposition och protest. Ett exempel är feministiska mötestekniker som performativt förverkligar jämlikhet och demokrati i varje möte. Demokrati mångfaldigas istället för att be någon mystisk, centraliserad demokrati däruppe att bli mer demokratisk. Performativa handlingar kan lyckas eller misslyckas. De kräver att aktören blir innovatör och tränare snarare än åsiktsproducent. Politik blir träning istället för opinion och tyckande. Per Herngren 2018, version 0.1 Referens Anders Bartonek, Kampen om kritiken, Korpen, 2018. Per Herngren, artiklar om civilsamhället. Per Herngren, artiklar om postprotest.
Add a comment...

Post has attachment
Hegels kritik mot kritiken. Hur kritik och protest blir motor för maktsystemen.
Add a comment...

Post has attachment
Kritik och protest blir maktens motor - Bartonek & Hegel
Moderna stater behöver protest och opposition som motor för att producera makt. Hegel visar att utan motstånd försvagas makten och staten stagnerar. Ifall Hegel har rätt producerar demokratier med starka proteströrelser mer makt än diktaturer som lyckats kr...
Add a comment...

Post has attachment
Tvång är motsatsen till makt: Henry David Thoreau uppfinner 1849 en kamp som främst kämpar mot lydnaden snarare än mot ledare och regeringar. Hur ska vi begripa detta? Mohandas Gandhi och ickevåldsrörelsen begriper makt som lydnad. Michel Foucaults historiska undersökningar av makt ligger nära Gandhis syn på makt som lydnadshandlingar. Foucault undersöker makt som myller av mikrohandlingar. Makt är ingen mystisk kraft däruppe nånstans. Om makt är lika med lydnad så finns inga makthavare. Det går inte att ha makt. Lydnad är en gåva som kan ges men den kan inte behållas. Det är lite som att få uppmärksamhet, den existerar så länge den ges. Så visst finns det maktmottagare. Men makten kan inte stoppas in i ett valv, innehas och ägas. Makt måste hela tiden mottas pånytt och pånytt. Lydnad kan mottas men det går inte att ha lydnaden nånstans. "Lydnad förvarar vi därinne på hyllorna till vänster. Var snäll och lås dörren efter dig när du lagt den där." Foucault och Gandhi tror alltså inte på makthavare. Detta kallar jag makthavareateism, att bryta sig ur tron på att det skulle finnas makthavare. Tvång och makt som varandras motsatser Ifall makt är lydnad kan det inte vara makt att använda tvång mot någon. Tvång använder sig istället av muskelstyrka, stridsflygplan eller höga murar, inte lydnad. Tvång och makt är snarare varandras motsatser. Här är några exempel som möjligen illustrerar skillnaden mellan makt och tvång: * När en vuxen bär bort ett sprattlande och skrikande barn så gör hen det för att barnet inte lyder, den vuxne använder istället tvång. * Fängelse är ett tvångsmedel som används mot de som inte lyder, när makt saknas. * Krig är ett tvångsmedel mot motståndare man inte har makt över. * Freden efter ett krig kan handla om att lydnaden/makten håller på att återställas. Min tes är att när makt (lydnad) finslipas och utvecklas blir makt mer lönsamt än tvång. Slaveriets tvång och hot om direkt våld blev med tiden alltmer olönsamt. Kapitalismens makt - lydnad istället för tvång och hot om våld - blev mer och mer lönsamt. Kapitalismens lydnad blev mäktigare än slaveriets tvång. De har dock aldrig varit helt renodlade system. Kapitalism kan innehålla tvång. Och slaveriet innehöll mycket lydnad. Makt är mer producerande än förbjudande Texterna från den borgerliga revolutionen och den tidiga liberalismen uppfattade makt som förbjudande, bestraffande och hindrande. De skapade därför föreställningar om friare sfärer som särskiljdes från nationalstaten: det privata, marknaden, civilsamhället. Den borgerliga negativa föreställningen om makt togs över i delar av vänster, aktivism och proteströrelser. Makt uppfattades som förbjudande, förtryckande eller som hinder för frihet. Med denna världsbild frestades vänster och aktivism till att själva bli negativ, hindrande och nej-sägande. Mäktiga makttekniker är, enligt Michel Foucault, producerande snarare än förbjudande. Makt skapar alltså mer samarbete och lydnad än hinder och förbud. Ju mer makt får oss engagerade, ju mäktigare blir makten. Givetvis finns det perioder, institutioner och situationer där makt blir mer hindrande men dessa producerar vanligen maktlöshet snarare än makt. För att bli mäktigt uppfinner makt alltfler sätt att bli producerande. Flertalet av Foucaults böcker handlar om detta uppfinnande. Om hur makt skapar skapande. Befrielse befriar oss från lydnad Ifall makt är lika med lydnad och samarbete så handlar befrielse om att ta sig ur lydnad och skapa nya samarbeten. Så ifall makt är lika med lydnad blir civil olydnad avgörande för att uppnå befrielse från förtryckande makt. Det kan inte vara den enda metoden men civil olydnad blir en nödvändig del av en befrielse. Olydnaden drar undan förutsättningen (lydnaden) för den förtryckande makten. Och samtidigt skapas ett nytt samarbete, en ny makt. En vänster som är totalt lydig, alltså där man sällan sitter i fängelse eller blir avskedad, har inte någon större möjlighet att bryta en förtryckande makt. Total laglydnad inom vänster är på ett sätt ett större hot mot förtryckta än stater och kapitalism som ju får hela sin makt genom folks lydnad. Förtryck utövas genom lydnad. Därmed kan vi förstå Henry David Thoreaus tanke att problemet inte är regeringen utan de som protesterar men ändå lyder (Civil olydnad, 1849). Per Herngren 2018 04 28, från en tidigare text 2005, version 0.2.1 Referens Texter om civil olydnad av Per Herngren. Texter om Michel Foucault. "Tvång är motsatsen till makt" är också publicerad som webbsida, 2018.
Add a comment...

Post has attachment
Add a comment...
Wait while more posts are being loaded