Vinden blåser känslor bort!

Lillsnigel håller i sitt papper.
Hårt.
Ett vitt A4. Helt rent från en 5årings darriga, ostabila hand.

-Pappa! Det är ett jättefint papper. Såna fina papper har inte vi hemma. Bara förskolan har såna fina papper.

Okej. Det är ett jättefint papper.

Det blåser som bara den ute. Pappret fladdrar i den lilla handen.

-Åh nej! Det blir skrynkligt pappa!

Jag ser en liten tår i hennes öga. Hon håller krampaktigt i det jättefina vita pappret. Försöker hålla det tätt mot den rosa jackan. Hon kämpar mot besvikelsen av att inte ha ett perfekt vitt papper att måla påskägg på.

Hemma på parkeringen har hon lugnat ner sig. Det var inte så farligt med pappret. Jag går runt bilen. Öppnar dörren för lillsnigel och hon hoppar ut. Med pappret i handen går hon bakom bilen.
Det lilla vindskydd som bilen gav försvann så fort hon rundade kofångaren. Jag ser hur pappret fladdrar bort, kränger i vinden och in under grannens bil.

Lillsnigel kan inte hålla tillbaka längre. Tröttheten från den långa vistelsen på förskolan hjälper tårarna att forsa ner på röda kinder.
Vi får fram pappret. Blött och smutsigt. Hon håller upp det mellan sina båda händer. Gråtandes. En femårings konstnärsdrömmar försvann i en vindpust.

Hon lyfter med sammanbiten min, pappret över huvudet. Det fladdrar till och hon släpper!
-Flyg! Flyg!
Hon skrattar till.
-Kom pappa. Vi går in. Det är kallt.

#adesvarld
Shared publiclyView activity